Det är ju inte så att jag HATAR. Det vore att säga för mycket. Istället skulle jag vilja klicka i att vårt förhållande, ”det är komplicerat”. Så är det nog. Komplicerat. Det bästa vore ju så klart att vi höll oss ifrån varandra. Levde vidare utan att korsa protonstrålarna. Vi vet ju alla vad som händer. I värsta fall kommer nån att råka illa ut.
Men ibland måste vi ses. Ibland blir det så. Och vi kan välja att stå i varsitt hörn och låtsas som om den andra inte fanns och om nån frågar om vi har kul kan vi väsa ”vad ser det ut som?” mellan tänderna eller så kan vi försöka vara civiliserade och recitera Tomas Ledin.
Jag trodde att vi kommit nånstans, du och jag.
Att vi kunde uppföra oss som vuxna.
Vi träffas ju som tur inte så ofta längre.
så att du skulle vara så elak, det trodde jag faktiskt inte.
Så ond.
Som om jag var Tokyo och du Godzilla.
Så känns det.
Och det är därför jag orkar skriva det här först nu.
För jag vet att det bara handlade om några minuter, men det räckte tydligen.
Snälla, kan du förklara?
Bara en enda gång, så att jag kan försöka förstå?
IKEA, vad har jag gjort för ont?